Jag fick ’nyligen’ frågan om jag kan skriva om precis vad som helst och om jag inte måste veta mycket om det jag skriver och jag svarade förstås att så här är det.

Jag berättar hela tiden historier för mig själv och andra. Den andres fysiska närvaro krävs inte för att jag skall kunna berätta. Det som krävs är att jag tänker mig den personens närvaro. Eller inte, om det är mig själv jag berättar historien för.

En historia av något slag kommer till så att jag grips av lust att berätta något. Det behöver inte vara något jag själv varit med om, inte ens vad någon annan specifikt varit med om. Det som krävs är lusten och kärleken till själva berättandet.

Det viktiga är att berätta. Inte att ha ett färdigt slut eller ens en idé om vad som skall berättas. Om lusten att berätta finns där så kommer också bilderna framför mig att föra berättelsen framåt.

Jag skriver det jag ser och jag försöker inte styra berättlsen i någon särskild riktning. Efter hand kommer personen i berättelsen att tänka och jag skriver ner vad hon tänker.

Eftersom historien skriver sig själv behöver jag inte mycket av förkunskaper om det som kommer att hända, utöver en viss allmänbildning och kanske även viss insikt i människans psyke.

Jag skrev en gång en historia om en man som levde isolerat i fjällvärlden. Jag vet nästan ingenting om sådant och historien blev aldrig färdigskriven.

Men innan jag lade den åt sidan så hade mycket hänt i den och jag hade haft roligt när jag skrev den. Att en historia ibland inte blir färdigskriven är alltså inte det viktiga. Utan att man alls försöker att göra något av det man ser inom sig, framför sig, i huvudet.

Samt att man har möjlighet att lägga in en massa känslor i det som skrivs. Jag får utlopp för mycket känslor när jag skriver. Ibland springer berättelsen så snabbt iväg att jag kommer på efterkälken. Men det får man lära sig hantera.

Ibland känns det som att jag skulle vilja sätta på mig en hjälm av något slag och direktansluta hjärnan till skrivprogrammet i datorn. Sedan kunde jag luta mig tillbaka och bara drömma, drömma. Låta texten springa likt en häst över ängarna. Verkligen sträcka ut och bara springa som vinden.

Naturligtvis finns det andra sätt att skriva på. För den som har utvecklat sitt skrivande en smula blir det ganska ofta så att något gör intryck på en. Det kan vara något jag läst, någon säger något eller så ser jag något utspela sig i verkligheten, på tv, i en film, på teatern och liknande situationer.

Det kan vara ett fragment av det jag upplever som startar lust att skriva. Det blir då en aha-upplevelse som jag tar själva kärnan ur och skapar något av. Det kan bli en aforism, en haiku, en tidsbild, en dikt, en novell eller ’bara ord’.ofta när jag bara är och funderar en smula över livet så kommer där något helt litet, en förflugen tanke bara.

Och så skriver jag ned det i min almanacka, på ett kvitto, en servett, ett löst papper. Det spelar ingen roll vad jag skriver ned tankarna på, jag får bara hoppas att orden får plats.

Människor som någon gång har svultit vet vad det innebär och hur det känns. Att svälta är inte bara något dåligt, att vara utan vatten eller mat kan ses som en upplevelse att spara till en annan dag. Att ta fram och fundera över och kanske skriva något om.

Alla dessa små och stora upplevelser i vardagen, hur små och obetydliga de än kan tyckas just då, kan vara fröet till en berättelse eller det kött, de senor och nerver, de muskler och blodbanor, de organ och benbitar man bygger en berättelses kropp av.

Så inga upplevelser är bortkastade på en kreativ människa. Om hon väljer att se saker i tillvaron på det viset. Fåglars sång tidiga mornar eller sena kvällar, en vandrig i skogen eller i staden. Detaljer samlas på hög likt erfarenheter och upplevelser och allt kan användas i en eller annan form.

Om jag bara är med, med alla mina sinnen när jag upplever. Om jag har starka känslor, desto bättre. Det spelar ingen roll om känslorna är kärleken till livet, människorna. Eller om det är ilska, hat, förnedring, upprördhet och så vidare. Förälskelse eller ilska.

Det är känslor och känslor är starka drivkrafter för att skriva, skapa, vara kreativ. Jag får inte vara rädd för mina känslor, men jag måste förstås lära mig att tygla dem, hålla dem i koppel. Tills jag befinner mig i en situation, på en plats där jag är fri att släppa dem lösa.

Nu måste jag lämna er en stund för att gå in i köket. Men jag kommer tillbaka om en stund och då litar jag ändå på att ni är kvar. Ja, nu är jag tillbaka. Men, hallå där, gå inte. Ja, just du där, smit inte nu.

Var var jag nu? Ja, jag har uträttat vad jag skulle nu och det är inget att berätta om. Det får bli min egen hemlighet. Berätta allt skall man inte. Hjärtats hemliga rum förblir stängda för alla som inte äger tillträde dit.

Jag kan skapa en plats, ja tillfällen att släppa fri mina känslor. Så skadar de ingen heller. Om det är i mina ögon positiva känslor så är platserna och tillfällena något fler än om de är negativa. Jag lär mig hela tiden hur att hantera dem. Jag använder dem förstås ofta i mitt skrivande.

Mest bekvämt är det att skriva en novell om en enda individ eller om några individer. Så låter jag den eller dem att ge mina känslor utlopp. Jag skriver ofta i jagform, men mina berättelser handlar inte om mig själv, även om en eller annan pusselbit är ur mitt eget liv så är själva berättelsen bara just påhittad.

Det är det som är så bra med att skriva noveller, jag behöver inte ta plats i dem själv. Jag låter Petra, Anders, Eva eller Sixten vara de som företräder delar av människorna som sådana. Någon liten bit jag själv, någon liten bit en vän eller någon jag träffat en gång och sedan aldrig mera. Resten är produkter av ren fantasi. Som i en dröm.

Där allt blandas till en enda smet och platserna man känner till och människorna man känner till, förvrids på olika lätt overkliga sätt. Så kan det vara att skriva. Så är det åtminstone för mig.