Dagen är min

Staden tillhör de andra

jag söker mig bort

Vill vara för mig själv

Ensamt strövar jag genom den kyliga kvällen

Hör dem skratta på avstånd

Själv tänker jag högt


"Hur många gånger kan man leka samma lek utan att tröttna?"

Svaret blir: fler än ingen


Sen kilar jag hem, ser stjärnorna nånstans

Det är ett gäng starkt lysande stjärnor. Men de lyser upp någon annans kväll


Obligatorisk närvaro

Annars ryker den sociala personliga välfärden all världens väg tillsammans med mat och husrum


Det är hårt med närvarokraven här. Lätt att hamna på efterkälken.

Och då får man ju ingen hjälp med att komma ifatt. För utan närvaro, ingen närhet. Ingen närhet medför bidragslöshet. Så ni vet.


Men det är inte mina stjärnor

inte ikväll