Höstvind som letar sig fram mellan springor
bland sten i ett torn på en borg,
och vintern sen lägger ett skikt utav flingor,
likt ett fjäderlätt flor utav sorg.

Berövad sin gyllene krona på hjässan
och utsatt för kyla och snö,
liggger nu livlöst sagoprinsessan,
som satts uti tornet att dö.

Elden i spisen sen länge har falnat
och tårar på kinder har fryst.
värmen i blicken har slutligen svalnat,
som i sommaren livslusten lyst.

Ett sista hopp i en vindling i hjärnan
har stannat förevigt i död,
att prinsen ska ledas att rädda av stjärnan,
att rädda prinsessan i nöd.

En kvarleva var hon från tid som är svunnen,
då livet av mening var fullt.
En allsmäktig gud var av mänskan uppfunnen,
i en livsförklarande kult.

För varje prinsessa en prins fanns att finna,
en räddare uti nöd.
Kärleken kunde få hjärtan att brinna,
som överträffade död.

I sagoprinsessan som levde på hoppet,
fanns inte en odödlig själ.
I ett meningslöst liv efter levnadsförloppet,
så dog vår prinsessa ihjäl.