Att tillåta sig själv att existera.
Att erkänna döden, att erkänna det okända.
Att låta sig själv berusas
av musiken, vinet, maten, golvet och livet.
Mattan berusar mig mest.
Ger mig hopp om en framtid utanför dess
kanter.
En fot, ett ben på trägolvet
tillåter en verklighet att visa sig
ge sig tillkänna.
Visar att såren på dina tår
aldrig kommer att läka utav plåster
utan av ännu mera skav
skav som härdar, gör ont.

Lär dig att gå tillbaka
ut till dit där du bör vara
där du hör hemma.
För här kan du inte stanna.

Min matta är stor
men för liten för mina drömmar
och för liten för världen
och det som jag vill
ska vara
min verklighet.