Ljudet av en orms skallra väckte mig, tschi tschi tschi tschi tschi, som ljudet av en helikopter inställd på tyst gång. Blev förstås som stel av skräck. Stillhet är bra när man hör ljudet av en farlig orm. Det jäkliga var att när jag väl vaknat av den där varelsen så var det förstås helt kört att kunna somna om igen. Det man inte känner till kan inte skada en, sägs det ju. Allt jag ville vara att få domna in i sömnens och drömmarnas rike igen. Men det gick förstås inte alls. Nej, det enda som gällde var att ligga och tänka lugna tankar och bara koppla av. Så jag lät tankarna sväva bort på en våg av förnöjsamhet. Vilket tog mig ut i en ökenoas där kamelerna tog det lika lugnt som en hel stam tuareger. Vid oasen var märkligt nog solstolar uppställda och på dessa solstolar satt ett gäng unga kvinnor och män med solhattar och varsin kall drink i handen. Där låg jag och väntade medan vakendrömmarna avlöste varandra, den ena än mer märklig än den föregående. Plötsligt var det som om allt var en enda dimma och jag vaknade sex timmar senare av att ingenting alls hördes. Alla ljud hade försvunnit som vattnet ur en källa, ända till den sista droppen. Jag vred inte på huvudet för att se om ormen fanns i närheten. Trots nödigheten låg jag kvar alldeles stilla i mer än två timmar till innan kom mig för med att röra ena benet. Jag rörde ögonlocken för att blinka under tiden jag väntade. Det var också allt. Senare skulle jag komma att förstå att jag var dödsdömd. Varför hade jag somnat om inte för att jag blivit stungen av ormen och fått en dödlig dos av dess gift i kroppen. Det var bara det att giftet inte fått mig att dö. Jag hade bara blivit paralyserad och somnat av den outhärdliga smärtan. När jag vaknade igen dagen därpå stod väckarklockan på halv sju och Louise stod lutad över mig som för att lägga handen på min panna. Allt hade varit en outhärdligt spännande dröm och jag drog en lättnadens suck. Louise hade alltid varit rädd för att jag skulle få ett återfall av sjukdomen jag drog på mig när jag rest omkring i Sydamerikanska djungler. En fantastisk människa att hålla i handen när vinden blåste hårt. Där satt vi i rummet och åt frukost samt berättade för varandra om våra drömmar. Det såg verkligen ut att bli en fantastisk dag, som vi kunde fylla med äventyr tillsammans. Då hörde jag ett bekant ljud från vad det verkade vara, garderoben till.
...tschi tschi tschi tschi tschi... bara svagare den här gången. Kanske var det en sådan där leksakshelikopter eller så hade det helt enkelt inte varit en dröm, vi var helt enkelt inne i den. Något annat svar kunde jag helt enkelt inte komma på. Snart skulle vi båda vakna ur den och då skulle det ha gått många timmar sedan jag hörde ljudet viska oss till sömns igen.