En morgon när solen stod som en rökt böckling på himlen, så där skimrande genom molnen som den plägar göra ibland, kom du trampandes upphör en backe på en hoj som sett bättre dagar. Fåglarna sjöng medan regnet strilade över ditt knallröda regnställ. En regnbåge höll på att bildas och skatorna höll på att göra dig halvt galen med sitt tjatiga metallsaxiga läte. Det var inte skottår på skator det året och det gjorde dig en smula retlig på morgnarna innan du fått ditt rackarns kaffe att skölja hett nedför strupens inre. Följaktligen smällde det en smula när du parkerade cykeln utanför närbutiken och du låste med alla dina lås varav ett var i en kedja du lindade runt lyktstolpen. När du kom in i butiken var där i stort sett tyst, vilket du tackade din lyckliga stjärna för eftersom det ibland kom in ett gäng snorungar som tjoade, skrattade högt som… och bar sig åt. Det som avbrutit din tankegång var något som lät precis som… nä, här lät du visst fantasin skena iväg en smula. När du plockat åt dig bröd och ägg, smör och honung så fick du syn på expediten som samtidigt var den som ägde affären. Bakom honom stod en annan kund. I dina ögon litet för nära för expeditens egen trevnad. Nå, din blick for vant längs hyllorna med mejerivaror. I jakt på någon liten smaklig bit ost. Där ja, en Port Salut och svensk till på köpet. Du greppade glupskt den där osten och fortfor att kolla in varorna. Vad fick dina jack till korpgluggar syn på då om inte en sådan där stroppig jäkla nymodighet? Dofilus. Fan och sånt där gick folk på va? En stor jäkla bakteriefälla hela paketet. Du stod inte att hejda, du bara måste få plåga expediten en smula. Fast du visste att hans morgonhumör inte var stort bättre än ditt eget. I maklig takt närmade du dig expediten men halvvägs kände du hur bäst det vore att inte gå längre än så. Iakttagen som du var av dessa två, ägaren och den andra kunde vars rent kriminellt långt ifrån varandra sittande ögon verkade följa allt du tog dig för, som på en jäkla teaterföreställning. Du yttrade dig först och fick förstås som väntat så gott som genast svar på tal uppbackat av en kundens lätta knuff i ryggen från den andra kunden.
-Om det nu finns Dåfilus… varför finns det då ingen Nufilus?
-Är du helt jäkla Bengt eller? Klart dente finns. Vi för bara Dårfilus.
Nu ville tydligen mannen med skidluva blanda sig i samtalet. Konstigt det var ju i alla fall en junimorgon. Så jäkla kallt var det faktiskt inte, det var ju inte fem på morgonkulan trots allt, även om det kommit ett stilla regn medan du cyklat i maklig takt hemifrån och till den lilla hörna av huset där butiken låg.
-Du, din jäkla döskalle. Det pågår faktiskt ett rån här. Och så visade kunden geväret som hölls av två inte alltför grova händer.
Du kunde förstås inte låta bli att kaxa tillbaka. Du hade ju som sagt vanan inne.
-Lägg ner va. (i detta fall geväret som riktades mot ägarens sida) Se runte attja snackar me sheriffen i den här hålan?
-Är den fan polis också?
-Bara i det här hålet i väggen, är jag rädd.
-Är du, är du rädd?
-Jag vet faktiskt ente de, ere de ja e eller ere ba du som e en stor jäkla micklare?
-En vaddå?
-En micklare.
-Vad fan äre’?
-Du, jag har inte hela dagen på mig. Jag skall bara handla nåra grejor te och betala för dem. Sedan sticker ja, begrips?!
-Du sticker ingenstans, här e re ja som bestämmer. Det här är ett gevär och det är ja som håller it. För min del kan du ta rom där varorna o stoppa upp dom i…
-De går ente, där har jag redan en gurka för åtta kronor.
-Va fan menaru me de?
-Det är ur en vits jag hört.
-Jamen så dra då hela vitsen då. Man blir ju galen av att bara få höra’n del.
Här sken du upp en smula, för att berätta vitsar var något av det bästa du visste. Den här hade dessutom ägaren fått höra ett dussintal gånger redan och var nog hjärtligt trött på att höra just den av alla de vitsar du plågat honom med de senaste fyra åren i alla fall.
-Jo, det är en pajsare som kommer till torget en lördag eftersom det är då som det är en smula torghandel mitt på dan när folk är lediga från jobbet. Han släntrar fram till ett stånd med grönsaker. Där står det några som betjänas före pajsaren.
-Vafan är en pajsare för någe? Säger då rånaren.
-Motsvarigheten heter förstås tjejsare. En sådan där som du alltså, fast du är förstås en donna, trots du väl inte är en dag över tjugofem.
-Fortsätt berätta, yttrade nu den inte fullt så kaxiga rånaren.
Jo, där stod alltså pajsaren i lugn och ro o väntade på sin tur. Så var det då hans tur när han just studerat klart det där ståndet mitt emot som sålde klockor av såna där märken ingen jäkel väl hört talas om och annat tjafs. Han hann inte yttra sig förrän tjommen bakom ståndet började sitt försäljningssnack, som pajsaren gav fullständigt fan i och väl heller inte brydde sig ett vitten om.
-Va kooostar tooomaterna? Frågade pajsaren tjommen och verkade att hämta rösten från någonstans nere i underjorden eller i alla fall från markhöjd, innan han lät rösten liksom tona ut i nästan en viskning. Varpå egendomligt nog pajsaren svarar på exakt samba sätt.
-Deee kooostar treeettiosjuuu krooonooor…
-Det var ena dyra jävla tomater. Du kan stoppa upp dem i…
-De går ente, där har ja redan en gurka för fyrtio kronor…
Det blir alldeles tyst i butiken en stund. Sedan bryter det ut ett som hejdlöst fnitter i lokalen. Det verkar börja någonstans nere vid fotabjället och sprider sig så via magen upp till ansiktet och så bubblar det fram. Varpå rånaren viker sig av skratt. Du bedömer snabbt läget i sju röda sekunder. Så rusar du fram och griper tag i rånarens tumme. Den vrider du snabbt ur led så geväret faller, men fångas snabbt upp av handlarens raska händer när ett ljus går upp för honom. Skrattet övergår genast i ett vrål som är en blandning av besvikelse och smärta. Dagen efter denna och alla andra dagar är du hålans hjälte och ägaren av butiken låter sig villigt hunsas av din uppenbarelse närhelst du behagar dyka upp i butiken.