Där satt han med en revolver Magnum 45B, 29 millimeters kaliber. Tyngden i hans hand vägde som alla de ord de djävlarna hade sagt under de tre år som gått sedan hans fader dog.
Han hade då fått ärva vapnet som han far brukat under finska vinterkriget som SS-soldat.
Fadern var en bastant man som trots sitt förflutna varit älskvärd, som hellre var ute och fiskade med sin son än satt hemma med whiskyglaset i sin hand, där han tänkte på den hårda tiden då han tvingades ta livet av oskyldiga på de mest avskyvärda sätt.
Vid minnet rös mannen. tyckte han hörde surret från flugor och vatten skvalpandes mot den träbro där han och hans far brukade sitta och fiska, där de försjunkna i djupa samtal om hur hårt livet kunde vara.
Han blundade vid minnet och sakta lade han revolvern i den högra skrivbordslådan.
Några visdomens ord hördes ur det förflutna,
- "Kom ihåg att oavsett vad som händer så finns det inget värre än att ta livet av en medmänniska, men även det ger ingen anledning att dö, då man skall ta sitt straff genom samvetskval."
Om hans far klarade av detta straff då skall han kunna leva oavsätt hur tunga ord som sägs i hans närhet.