till hanna arendt om mytologins verklighet
ideernas prejudikatlöshet
jag fattar faktiskt inte varför
jag hade valt att bege mig till en brottsplats
det säkra är att det är viktigt
det är viktigt att röka pall mall
att sippra dubbel espresso med mjölken i en silverkanna
att skriva ner det som är avslutat
men det är en bräcklig vapenvila
det är omöjligt att rekonstruera
att återuppleva
det som ingen längre minns
som ingen mindes när det hände
och som sedan dess har bleknat
man måste försöka förstå
om det finns något att förstå
att detta kanske är kärnan
som skall grävas fram
spottas ur köttet av de förlorade
som mödrar går mot mötet
av en genomborrad kropp
jag fattar faktiskt inte varför
jag fortfarande söker något mänskligt
en borttappad sång
en liten dörr byggd av en mullvad
som mynnar ut
mellan det förflutna och framtiden
allt täcks över
av nya ringar runt hylsorna
av nya kritcirklar runt pärlorna
cigaretter tänds och blåser bort
det är ett budskap till människorna
som rökringar i horisonten
jag fortsätter att famla efter ord
ord från högspänningsledningar
och ur hjärtan som slutat slå
krossar hämnden
med byggkran och blank kula
men jag fattar faktiskt inte varför