jag lindar varsamt in dig
i tankeläsning
och går i mörkret som blickar
kring doften av dina andetag

det handlar om otänkta tankar utdragna i oändlighet och om det omöjliga i möjligheten att förstå det obegripliga utan att för den skull en enda gång tro att man drömmer bara för att man är vaken

för det enda som hjälper mot hud
skär djupt

så de finner mig alltid
med ryggen vänd mot
när de tvingar mig att minnas
mina hjärtslag

som att älska med max ernst och sedan rinna tillbaka ut ur tavlan

jag ligger stilla tills kaffet förvandlas till gryning
drar täcket över verkligheten