På en bänk på Lunds c satt han.

Klockan var 18:20 och solen höll på att gå ner, medan stressade människor försökte hinna med tåget.
För att åka hem, till sina lägenheter, hyresrätter, villor. För att höra hur dagen har varit från sina respektive och barn. För att laga falukorv, hämta på dagis och handla. De hade lyckats, det såg man i varje steg som de sprang på perrongen.

Men inte han.

Han satt bara där. Blå mjukisbyxor, dunjacka och med en smutsig gul sportbag stående brevid sig. Skägget var ovårdat och mössan satt på sne. Höll stadigt om ölburken i den högra handen och verkade inte alls märka människorna omkring sig. Ingen verkade se honom, och än mindre se någon människa innanför kläderna. Han funderade nog.

Han såg inte mig. Men min blick kunde inte slita sig från honom.

Jag satt på tåget. Skulle hem. Fortsätta dagen, livet.

Något med blicken.
Något var det som inte stämde in på honom. Kunde inte slita min blick, för något i hans ögon sa något till mig och alla som hastigt gav honom en blick.

Mitt i vimlet och mitt i livet, satt den för tidigt åldrade mannen och stirrade rakt fram på Lunds c klockan 18:20.

Hans ögon sa inte att han inte valt detta livet.
De skrek.