Du var där, jag var här. Du var så annorlunda och ibland mycket irriterande.

Jag kände mig dyster, och du bara blockerade ut mig ur själva universumet, denna dimension.
När jag och du var ensam så skrek du men när du var i någons sällskap så var jag inte där som om jag var osynlig.

Det verkade nästan som du skämdes över mig, som om du egentligen inte ville vara min vän. Som om du bara hade spelat i hela ditt liv, bara för att du skulle ha någon stackars själ att utnyttja i slutändan.

Du har sett det mesta eftersom din vilja var så stor och du tyckte inte om när man gav dig en åsikt, du skrek like mad.
Ogillade helt enkelt att få veta dina små misstag..
Ja du det var allt för mig idag.