en vindstilla dag

snålt med solljus

trots att;

löven inte längre skuggar

färger ligger i olika nyanser
vid bortglömda hörn

hon bländas inte,
är inte oartig

men ligger steget före
enda fram till bänken

som börjat rosta

ingen sitter
längre brevid

hon bär en tung jacka
i gråtonig färg

luktar instängdlägenhet
och ömma händer
efter kavlandet

med barnbarnen någon eftermiddag
i veckan

vilken otroligt vacker dag
tack att mina ben orkar ta mig
hit ner dessa dagar

tänker hon tyst
men högt
i sin ensamhet

till vänster
precis
innan sanden äter upp gräset
brevid hennes slitna skorsnören

växer en svamp

orangare än löven som blöta
runtomkring sover av skam

över stoltheten den blottar
naket.

ska den inte vara röd?

min hund trippar lojalt brevid mig
men blickar lika länge som jag

bakåt

mot damen med tankarna på andra håll