De går runt, omedvetna och dumma. De förstår ingenting. Infantila varelser. Hon stör sig på dem. Hon äcklas. Det är inte bara hennes åsikt, utan objektiv fakta. De ser hennes ansikte, de mörka ringarna nedanför de trötta ögonen i det gråbleka ansiktet. Hon är konstig i deras vakna blå ögon. Hon verkar falsk – och det är just vad hon är, även om hon har tagit av sig masken. Ingen ork att verka normal. Hon bryr sig inte längre om vad andra tycker. Det är en fri känsla som vilar över själen. Så nära, men ändå inte där. Hon ser de intet ont anande idioterna och fylls av hat igen. Människor. Och jag värderar mig högre än er.