Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vet inte vad det ska föreställa direkt.


Svag men betydelsefull


Mossgrön fuktig dimma kväver solen

Ensliga solstrålar kikar försiktigt fram

Tänder ett hopp av kärlek

Men de är de enda

Det ynkliga röda hjärtat

Slår med ens lite långsammare

Sävligt i sin övergivenhet

Liksom de få ljusknippena

Försöker bryta sig fram

I den mörkgröna vassa skogen

Fylld av svarta spetsiga kvistar

Som skoningslöst skär igenom den mjuka suddiga dimman

Sträcker sig mot det svaga levande

Som trots allt är beroende av den ensamma lågan

Då det annars skulle stanna av köld




Fri vers av Asleep
Läst 429 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-03-01 02:31



Bookmark and Share


  Noomi Henning
otroligt vackert skrivet :D
2009-08-17

  Vinnie
Åh, bra. Jag blev berörd.
Hoppet är det sista som överger människan, definitivt. Ibland känns det som om det är man ända man lever på.
2009-05-16
  > Nästa text
< Föregående

Asleep
Asleep