HASSEL.

Hur berättar jag om dej? Du vackraste bland katter. En kung.
Jag hade kommit hem ifrån en lång resa. Både inuti och utanpå. Sorgen stora som nu vilade tungt kring mitt hjärta, blandades med en ny upptäckt inre rikedom.
Jag var så ensam. Mina tidigare vänner kände inte igen mej. Var jag befann mej med ögon fulla av stjärnor, fyllda. Jorden var inte i mej. Jag flög högt.
De som såg fann skönheten. De som inte förstod …................så lätt till att döma.
Du kom likadan som jag. I dej såg jag stjärnorna. I dej såg jag det förlorade. Bland de hem du varit i fanns ingen som fungerade. Och du ändade upp i någons källare. Utan tillhörighet och accepterande. Fem familjer hade försökt. Jag hörde inte heller hemma någonstans, vi var lika förvirrade.
Så kom dom tva människor som inte gav upp om dej hem till mej. Jag skulle kollas om jag var lämplig. Och risken för att dömas skrämde mej. Kattkorgen öppnas och ut kommer du.
Åh, så vacker han är, utbrister jag när våra ögon mötts.
Det är inget emot dess ägare sa den unga mannen och log mot mej.
Vi hde klarat testen trots allt.
När dom lämnat oss båda åt vårt fortsatta öden ihop slog mitt hjärta hårt. Som ditt.
Gud,vad gör jag nu? Det var mitt i sommaren, men jag kröp ned i den enda trygga punkten. Min säng som stod under fönstret på den lilla etta jag hyrde. Jag tittade på dej och såg din förtvivlan och ur djupet av mej själv bildades känslan och tyst sa mitt hjärta KOM
Du flög in under täcket.Tätt intill varandra. Du kurrade som om det gällde livet. Och det gjorde det väl för oss båda. Det var i den stunden det blev vi två. Du och jag.
Hassel.
Du var 5 månader gammal och mycket skygg. Utan självförtroende i en värld som hade övergett dej gång på gång. Som jag. Mitt hem blev ditt. Jag lovade mej själv att ge dej den värld du hade rätt till. Jorden.
Första gången utomhus blev inte som jag eller du önskat. Men du lärde mej att gå vidare. Igen och igen.Du kunde konsten att leva i nuet och ändå skapa erfarenheter.
Trapporna till friheten utomhus var svåra att våga sej på. Det tog tid. Minsta ljud fick dej att tvärstanna. Som en strykrädd hund smög du sakta sakta fram..
Jag var rädd för hur du skulle reagera och om du kanske skulle fly din väg, men det var inte ett val att koppla dej. Allt var på dina egna villkor och dina skygga smygande steg. Mot sandlådan. Alla barn , förlåt mej att han ville kissa i er leklåda. (men det hann aldrig bli något för direkt du satte dej för att kissa blev du attackerad bakifrån av en svart katt.
Skräckslagen hamnar du på rygg. Mer förnedrad än rädd.
Själv vart jag helt förtvivlad för din skull
Ett steg i taget. Dag för dag.
Jag var alltid med. Sakta växte ett förtroende fram oss emellan. En prins, en kung växte fram. Med tiden
Ibland lekte vi. Jag valde promenaden ibland för att vidga dina utflykter och en ny värld öppnade sej. Du gick alltid med, bakom mej. Ibland tog du mej med på stigar som för mej var okända
Inte hjälpte det att jag sa nej, inte där, inte dit. Du gick och jag följde.
Kvällen och natten var vår att dela. Du låg vid min sida i bädden hela natten trots att du var ett nattdjur. Som jag älskade dej min katt Hassel.
Jag minns en dag inte så långt ifrån din skygga entre.
Solen lyste in i köket. Jag upplevde det så oerhört vackert, men gick ned på knä för jag grät samtidigt av att vilja tacka någon.
En stor saknad av att inte tillhöra överväldigade mej och tårar rann av längtan. I vardagsrummet sitter du tyst och tittar mej rakt i ögonen.
KOM DÅ ropar mitt hjärta till dej och du flyger rakt in i min famn.
Där satt vi i solen på köksgolvet i varandras famn. Som jag älskade dej då.Som jag älskar dej nu.
Du valde att bli stark med en egen vilja. Och den bästa var att bli stark utomhus. Den värsta var de få gånger jag inte var hemma. Du blev arg. Varenda gång.
Just nu minns jag hur jag ligger i sängen efter en egen utedag, utan dej. Kom då säger jag åt dej( som sitter i köket och stirrar på mej med viftande svans.) Arg.
Du kommer inte. Helt plötsligt lägger du av en rusning och stannar inte förrän vi är nos mot näsa och blänger mej djupt i ögonen av förtret.
Du förlät mej.
Även om det tog en stund och jag visste att jag aldrig fick visa rädsla för dej då utan stanna i den tillit du trodde jag svek dej med när jag var borta.
Och natten kom med ditt kurrande och min sömnlösa natt var inte lika ensam. Vi var vakna ihop.
Jag hade fått lite jobb på ett världshus och efter två dagar kom jag hem. Vi blev tvungna att gå ut. Till kyrkogården. Jag satte mej på en bänk och väntade på dej. Samma rusning och du flyger upp på bänken och stirrar mej rakt i ögonen.
Du var arg hela kvällen.
Sedan kom alltid nästa nu.
Efter ett år av du och jag kom det människor in i bådas våra liv. Vänner som såg att det inte överatt bara gå fram och klappa.
Nej, du skulle ge ditt tillåtande. De flesta blev du vän med.
Men en person vägrade du gå nära. Det var rätt skönt för han drev med mej ofta utan att jag kunde säga ifrån. Sedan var det pojkvännen ja. Han mediterade. Du skulle till alla pris upp i hans knä och kurra. Men du fick inte. Så du satt och jamade utanför dörren till köket där han satt. Han gillade inte djur men du gillade honom skarpt.
Du blev en kung i din värld. Du kom ibland hem efter kattslagsmål och blå stjärnan fick lappa ihop dej då och då. Men din frihet var värd allt för dej som djur.
Kommer du ihåg din förtret när din vackra framtass gipsades?
Skulle jag verkligen ta dej till djursjukhuset efter din ofrivilliga tid inomhus för att ta bort gipset?
Jag gav dej ett val. Själv var jag modig som ens tänkte tanken. Jag var genomsvettig och mycket nervös, men,,,,,,,,,,,,,,,, jag satte dej i en öppen byrålåda i höjd med mej som satt på golvet. Med en sax.
-Antingen åker vi in till blå stjärnan eller så får du lita på mej nu. Du tittade mej rakt i själen och gav dej tillåtelse att sakta klippa upp gipset som fastnat i hår blod och var. Mm för mm.
Och jag tyckades hjälpa dej ur ditt lilla fängelse utan att du sa ifrån en enda gång.
Firade vi efteråt när lättnaden lagt sej? Det är jag övertygad om även om jag inte minns mer än en ljublande känsla och din befrielse.
Du älskade inte barn. Gårdens ungar hade jagat dej med pinnar. Min Hassel.
Entligen vill jag inte säga att du led när lägenheten skulle renoveras och vi fick flytta. Men så var det. Du började söka dej tillbaka till dina hemtrakter och nu var det jag som fick vänta.
Och den sorgliga dagen kom min underbaraste vän. Jag blev gravid. Det var som om du förstod vad som var på gång.
När jag var i tredje månaden satt du i hallen i den ny renoverade lägenheten. Länge såg du på mej. Du såg fri ut. Och på något sätt visste jag att det var sista gången vi skulle ses.
Och sedan gick du för att aldrig mer återkomma.
Du 6 år.
Än idag bor tårar. För jag vet inte om du kunde överleva av de erfarenheter du skaffat dej eller om någon annan hjälpte det. Om du frös på vintern? Eller om du fann något ställe att värma dej i.
Jag vet bara att du gick fri.
Hassel. Det här är min hyllning till dej. Du äger en plats ingen kan ta ifrån mej eller dej.
Tiden då det var du och jag och då vi var viktigast i världen för varandra.
Förlåt mej om jag borde vetat bättre.
Kärleken till dej följer mej ända in i evigheten och här kommer en hälsning till dej Hassel.
Som jag älskar dej.
lucky left foot