Det är med möda och ovilja jag smyger mig ut i verkligheten
Jag har levt länge genom skärmar och fönsterglas
Misstänksam och bitter är jag
rädd och hågen
med blicken i marken strosar jag planlöst kring
i hopp om att finna ett hörn som jag kan ta i anspråk
och kalla mitt

Motvilja känner jag ännu
motvilja och förtvivlan
för att mitt liv inte kan leva upp till de förväntningar och drömmar jag hade som pojke
Då man gav mig mat i munnen som jag äcklat spottade ut
och påminde om de som svalt

Bara för att jag inte kan slå mig fram som man måste kunna göra
jag kan inte sälja mig själv
och jag kan inte ta för mig
Inte heller uppskatta det som man givit mig
Därför är det enda man erbjuder mig nuförtiden
ständiga prövningar
eller meningslös tristess