Det känns som att jag är hudlös; skallös
och att alla kan se igenom mig;
som en glasvägg,
läsa mig som ett välskrivet papper;
ett tummat brev med kaffefläckar.

Jag kan inte hålla dem ute,
jag kan inte hålla mig ute;
från rampljuset vid bordsänden,
dit alla tittar; missuppfattar,
ger mig etiketter jag aldrig velat ha;
som jag aldrig begärt,
helt oförstående till mina känslor.

De tror att jag är stark,
de hamrar på skalet; på huden de ser
och jag backar undan;
sluter mig inåt,
jag vill inte att de ska se mig - på riktigt,
för det kan de; om de vill,
jag vill att de ska blunda och älska mig
ändå.