I
Hur allting är så utslängt. Ett hjärta här, en hand
där. En njure, ett öga
Hur långt till nästa. Hur ofattbara avstånd över mark
Hur liksom amerikanskt
Vidderna mellan knä och öra
Hur liten chans att lever och galla finner varann. Hur infinitesimal
sannolikhet att tarm och magsäck förenas över en vildmarksöken
utan några bilar med kylväskor mot det starka solskenet


II
Hur ändå det lyckas ibland. Hur det då kan se ut
Ett lappverk, ett hastverk innan förruttnelsen träder in
Skynda på, lev medan du kan ditt mödosamt hopskrapade,
ynkliga lilla liv innan sönderfallet börjar, motverkar hela den
långa processen och du är tillbaka i vildmarken spridd över miljoner
mil och med själens vilsna vind den enda sammanhållande faktorn
(märk väl: en fysikaliskt svag kraft, som gravitationen)


III
Sök dina lemmar, jaga över landen. Inse att spelet är förlorat
Du hade det i din hand, sen förlorade du handen
Apport! och sök! och fot!, nosa dig fram med ljusets
hastighet över tiotusen fotbollsplaner av sten, sök
förgäves de atomer som var dina, hopsatta i ett visst
mönster. Sök dem, de har redan blandats med främmande
atomer. Strukturerna kollapsar


IV
Sluta leta, du kan ge dig av hem nu. Vila innan scenen ändras och det är dags
att ge sig ut igen
apportera nya mönster av atomer
Hur liten chans. Hur liten entusiasm
Hur det ändå måste göras, du måste göra det annars kommer
du aldrig vidare (i den vidare bemärkelsen av ordet vidare)
Vila, och ge dig av igen