Kanske är du en av dem som har försökt att fånga tiden men gång på gång sett hur den slinker ur din hand, just som du trott att du kopplat den i ett stadigt grepp, för att sväva bort utom räckhåll, lämnande efter sig ett knappt synligt spår av förgänglighetens hastigt avdunstande ångor, längs sin irrationellt oförutsägbara bana?

Då kanske du även har iakttagit

...hur sekunderna hoppar som loppor
i minuternas sträva hundpäls

...hur minuterna springer som sorkar
på timmarnas böljande åkrar

...hur timmarna skuttar som harar
bakom dygnens yviga buskar

...hur dygnen vandrar som vargar
genom veckornas djupa barrskogar

...hur veckorna vankar som gorillor
bland årens fuktiga mangroveträsk

...hur åren galopperar som vildhästar
genom präriens kaktusprydda decennier

...hur decennierna klampar som elefanter
genom århundradenas vidsträckta savanner

...hur århundradena simmar som valar
i historiens uråldriga ocean.

Troligen har du efter dessa insiktsväckande observationer dragit slutsatsen att tiden aldrig kommer att kunna fångas av en vanlig dödlig och till följd därav fallit ned i meditativ melankoli anstruken av reflektioner över hädangångens oåterkalleliga antågande blandad med fåfänga förhoppningar om det eviga livets löften om evig ungdom inom de blomstrande paradisiska trädgårdarnas hägnad

...eller så somnade du, utmattad av intellektuell överansträngning.