Du vaknar kallsvettig, hjärtat slår hårda snabba slag.
Du flyger upp ur sängen, känner du har svårt att andas.
Du rusar ut i hallen, vidare till köket.


Tabletter!! Var är mina lugnande?


Famlar i köksskåpet, får tag på en burk med en triangel på.
Du häver i dig ett par stycken och lite vatten.
Nu gäller det att överleva tills tabletterna börjat verka.


I din fantasi står du nu ensam på en savann någonstans i Afrika.
Du tittar dig panikartat omkring men kan inte se något farligt i det midjehöga gräset.


Åh! Vart kommer paniken ifrån? Vad skrämmer mig så?


Du känner dig iakttagen men ser inget, SER INGET!
Känner bara, känner ett par gula ögon som följer dig, varje rörelse, varje andetag. Ångesten stiger upp i halsen på dig och rädslan får dig att börja gå.


Men bakom dig ser du hur gräset börja svaja som om någon eller något skulle förfölja dig. Du går snabbare, börjar springa. Men det gör den andre också.


Plötsligt tar savannen slut och du springer ut på en stäpp. Där ser du en vit garderob. Mitt på stäppen står din enda räddning, en vit garderob.


Och plötsligt ur det höga gräset kan du se vad det är som jagar dig.
Det är ett stort blodtörstigt lejon!
Han vill döda dig, smaka på ditt blod och slita köttet från din kropp!


Du springer allt vad benen bär dig. Du springer för att överleva.
Hjärtat slår så fort att det känns som om det nästan har stannat upp.
Det tjuter i öronen och dödsångesten ligger som en stor cementklump i bröstet.


Men du är snart framme! Snart når du garderoben, men det gör lejonet också om du inte springer fortare. Fortare, fortare, FORTARE! Skriker det inom dig!


Nu är du framme, men får inte upp dörren. Snart tar han dig, snart är du död!
Men nu gick dörren upp och du slår igen den bakom dig med en smäll.


Garderoben är svart inuti, du sjunker der på golvet i fosterställning .
Du är räddad, du hann dit innan lejonet fick fatt i dig.
Hjärtat ekar i dina öron, du har inte vågat öppna ögonen ännu. Måste låta kroppen hämta sig.


Efter en stund när du känner hur ett visst mått av lugn och säkerhet smyger sig fram inombords så öppnar du dina ögon. Och till din stora skräck, ser du i ett hörn. Ett par stora gula ögon som stirrar stint och blodtörstigt på dig.


Det sista du minns är den väldiga bestens buk som strax landar över dig med avsikten att slita dig i stycken!


För nu ser du dig runt, och ser ditt gula kök. Du ser din man som kommit upp för att skydda dig, och du ser din yngsta dotter snyftandes i hallmörkret. Chockad av vad hon just sett sin mamma och pappa gå igenom.
Då förstod jag inte, men nu gör jag det. Jag var min mammas lejon, jag var min mammas ångest.



Varför? Jag ville ju bara få älska dig och få bli älskad av dig……