Den torkade

och så dammiga brudbuketten

har hängt med

i trettio år nu -

trettio år!

jag försöker förstå

vart tiden tog vägen

eller snarare -

vad som hände på vägen

hur det kom sig

att vi tappade bort varann


och den eld som

så länge brann -

vart försvann väl den?

saknar det som var

längtar efter det

som kanske aldrig mer blir -

försöker nå dig

men du känns så långt borta

och hela mitt inre skriker

efter att bli sedd

efter att du ska smeka

min kind

leka med mitt hår




blåser bort lite av dammet

från de torkade rosorna

medan känslan

av ensamhet

borrat sig ännu lite


längre in...