För att jag har känt honom sedan alltid och innan allt (innan Gud, rätt och fel, kärlekens lekar) var det inte svårt att på bara ögonblicket läsa tankarna (stod där i ansiktsdragen, lagt i skugga av det mörkvioletta kvällsljuset, som tecknade kring hans mörka huvud en gloria). Han, som sett alla mina porträtt, stod där på förstukvisten och såg inte dömande på mig, ty han vet att blickar och ovett gives mig från andra håll (”Vad har det blivit av dig?”). Han är studenten, ungtuppen. Orden ringer med gyllene efterklang satt ihop med det namn som givits honom. Min vän, som inte ser opudrade kinder; blossande (Marcel Proust, ”Swann och Kärleken”). De slitna strumporna som för tankarna till aftonhimlen och dess första modiga stjärnor. Tänk, det finns ännu någon som vill komma och visitera lilla fröken Weltschmerz, vältrandes i mjältsjukans dunkla dimmor och gamla änklingars allt för stora koftor. Hon: studentskan.

Kaffepetter på i en hast. I en liten låda finner vi stearinljus och några små goda samtal.

- - -

Natten har fallit på. På himlen lyser nu de verkliga stjärnorna, mörkret döljer kjolens och strumpornas himlakroppar. Stridslarmet har lagt sig, om så bara för en stund. Jag griper efter den lilla fjärilen som kallas för Ro och sluter den vackert, försiktigt mellan kupade händer. Så fint så fint. Närmast hjärtat vilar den. Det som annars är strid, ett fullskaligt krig. För stunden överröstas värjornas drabbningar av nocturner jag har lärt mig utantill.


En blick i spegeln;

Vadande i blod, bläck och tårar; skall vi lägga ner våra ord?

- - -

Ställer mig och smular sönder några drömmar med morteln. Leker i tanken med tanken att jag har en pipa mellan läpparna och skall lägga ut, gå till havs. Precis som Fanny (Cora Sandel, ”Alberte och Jakob”).

Nu är tid att namnge hösten, ty att begrava och titulera är det enda jag tycks duga till dessa dagar. Denna värkande själ i krig med sig själv måste helas med musik och ensamheten i sällskap med mjuka mornar, ett vackert bokomslag - eller två, eller tre! - och harmoni med naturen. Bilderna är söta, smakar verklighet just denna tid på dygnet.

- - -

I den stund jag föddes rang det av en tågvissla; så detta blev mitt livsljud och därur hämtade jag kraften till de första andetagen, en röst som just en tågpipa, och underrubriken ”född tågresenär”.   

Biljetterna där bredvid morgonkoppen.