Allt här är så vackert. De vita molnen som rör sig i skyn nedan det höga, blå firmamentet och kastar skuggor över den grönskande jorden. I vattnet kan jag se samma skådespel som i himmelen om än i en lätt krusad reflektion. Mellan allt detta svävar och flaxar fåglarna, de som inte sitter i träden och sjunger, vill säga. Bland de nyss lövade träden i det gröna gräset mellan lummiga buskar sitter älskande par och kelar med varandra.
Själv går jag dock med blicken fäst vid horisonten, om jag inte för en stund betraktar gruset på vägen där jag går. Ja, likt en Orpheus på vandring genom Hades går jag rakt framåt utan att vända mig om, ty den som vänder sig om blir besegrad av sig själv och förlorar det han har kommit för att hämta, eller förstenas, såsom också har skett.
Ja, jag kommer från den plats där nordanvinden har sin källa, ty det är där portarna till underjorden finns. Men det är inte en Eurydike som jag har stigit ned för att hämta, nej det är Medusas stenansikte jag för med mig.
Därför kan jag endast vandra på dagen då jag kan navigera efter solen, ty jag går ju från norr mot söder. Polstjärnan kan jag ju inte se, det är ju den jag har lämnat bakom mig.
Men en dag kommer jag att nå fram till ekvatorn, och då är cirkeln sluten och locket kan läggas på Pandoras ask, där jag ämnar lägga ned Medusas stenhuvud. Först därefter kan jag åter se mig själv i spegeln. Men fram till den dagen får jag, som sagt, inte vända mig om, och skulle jag se en spegel, ja, då har jag också blivit besegrad av mig själv och som straff därför förvandlas till en stenstod; en förstenad bild av mitt forna jag.