Det var bägaren
i mycket symbolen
den solida,
iakttagarens stadga,
förrädarens vapen,
din verklighet, kantlös
som spelade ut sin roll.

Spela roll…

Spilla.

Spela på anspeglingar,
tro.
Vad syns när ögat i ett hav
faller inåt,
en felmelodi på dött hav.

En vet
att hjärtat finns där
en annan
letar förståelse, söker,
rentav smulor
av värme.

Något som får bägaren
att skaka, bara försöka
ge ifrån sig ett ljud,
sjunga vad som helst
en valfri sång,
allt utom tystnad.

Den fylls,
bägaren.
Stunden flödar över.

Men att betrakta den
innan,
sedan förneka

föder onödiga tårar.