Just nu är du den enda som kan förstå mig, den enda som jag skulle kunna ringa. Du vet precis vad jag menar med att jag mår konstant illa. Du skulle fatta exakt när jag säger att det bränner i magen. Du skulle inte tycka att det låter galet att jag mår fysiskt illa utan att vara sjuk, att jag varje gång jag vaknar har hjärtklappning och tokångest.

Men jag kan inte ringa dig, jag kan bara hoppas att du ser mig och på något sätt skänker mig styrka, men du måste göra det fort jag orkar inte mer.

Om detta är ditt sätt att få mig att förstå varför du gjorde det så fungerar det, ge mig ro nu. Du har fått ro.

Ironiskt kanske att jag nu sitter här med ditt dödsbrev som jag inte förstod och nu ser varenda del av det klart, jag fattar hur du hade det, jag fattar att du inte orkade mer, jag vet att det inte var din tanke att skada oss.

Ge mig ro nu lilla Mamma, jag har förlåtit dig.