Solen
medvetet över dina ögonlock

Fördold under barken
ammade ljusets pärla
trädens törst.

Tankar
vävde med lätthet samman
åkrarnas melankoli
med solens
vibrerande trådar
under återfödelsens
långsamma väckelse
ur dvalan;

hjärtats bilder
återvände till mig
i solspektrumet

av alla
elektriska virvlar
himlen bar

medan vi kysstes

genom
tankar

från galaxer av gnistor

sprungna ur en
slingrande kakafoni
av ord födda ur
platonska väsen
bakom
denna världs
gestalt;

universums färggranna
mask av varseblivning:

en evig ocean.