Det tog så länge att förstå,
ditt rätta jag och att du behandlade mig så.
Låt mig få andas, låt mig få luft!
Att du stänger mig inne emot allt förnuft!

Trodde länge att det var för du var ung,
att du skulle mogna, lära dig att bli lugn.
Jag intalade mig en låga som brann,
men sakta tynade jag och försvann.

Mina vänner ville du dupera,
och visst jag tappade nog flera.
Men jag sträcker på min rygg,
ty du var den som var stygg!

Nu står jag här vilsen och kal,
mitt hjärta svider men jag har inget val!
Jag måste börja leva, inte bara för dom små.
och aldrig aldrig mera blir det vi två.

Min framtid blir nog oviss, och säkerligen svår,
men efter den kalla vintern kommer solen och vår.
Då ska jag lära mig att följa mitt hjärta,
ty aldrig mer vill jag känna denna smärta.

Över mitt liv ska jag finna kontroll,
om jag då står ensam, spelar ingen roll.
Bättre leva lycklig, än att ha det så här
du döva mina känslor, fatta vad det tär!

Jag förlåter dig det kan du va värd,
tycker synd om dig, du verkar ganska tärd.
Min vänskap, ja det är vad du får,
jag blickar inte bakåt, det är nu jag går....