Mitt liv kantas av ohyggliga attacker

Nej, låt mig omfrasera;
mitt liv HAR kantats av ohyggliga attacker

Ångesten har klätt sig i sorgskrud
och depressionnistiska smådjävlar
har beredit en väg för Döden

Allt detta har jag bjudit in,
sagt ifrån,
dukat under inför,
vant mig att välkomna

Det har alltid varit illa tvunget för att nå över
till andra sidan midnatt

Med psykofarmaka och tidvis glimtar av ro,
i skenet av en glänsande broderinål under skälvande fingrar
och med en katt om halsen
har jag tråcklat min väg till sömn

Förlösande sömn
mardrömslik sömn
Allt i utmattning, ambivalens och en konstant rädsla för morgondagen

Så inträffade något
En mognad, ett rött saftigt äpple

Ångesten försvann knappast, så enkelt är det aldrig
Men den begrep att kanske fanns det fler hyresgäster

Och hur det nu än begav sig fick jag feber
Blev tvingad att vara hemma
Känns som hundra år sedan jag fick ligga i sängen på dagtid så jag gjorde det

Och Pang!
Hjärtslagen måste ha hörts ända ut till köket
Dess obevekliga rytm fortplantade sig genom min kropp som vore jag en ihålig trädstam

Det gick inte att ligga kvar
Feberhet och med darrande ben drog jag på mig
varselkläderna och kopplade hunden, ut på gärdet
Först när jag fallit på knä i mjuk snö kunde jag andas

Alltid har jag kunnat härleda ångesten
Inte nu

En liten pickande fågel i mitt bröst
Var orsak till så stor uppståndelse inuti

Det tog evigheter innan den var mätt och belåten och jag kunde gå hem igen