De skrattar när de tråder dansen
på sällskaplivets blanka yta.
Men förskräcks vid förtrolig blick
och hastar genast för att byta.

Dansen - ett narrens sista uttryck,
en närhet som inte existerar -
kroppar möts när blickar flyr
och illusionen briserar.

Här står små dockor på rad,
som lydigt följa livets trådar.
På högsta plats står jag,
med sax i hand mitt hjärta skådar

ett ödeland med ruttna tankar
som släpar sig framåt i sanden.
För deras frihet vässas bilan,
men jag klipper mig själv i handen.

Så faller äntligt ögats fjäll
och jag står ställd, fri att beskåda,
den tysta, paniska förtvivlan
som i den trånga salen råda.

Nu hör jag hur ihåligt skratten ekar,
hur de stilla flörtar med döden.
Ser att blodet från sargade händer
skapar den underliga glöden

som lyser i uppgivna ögon
och speglas i väggar, golv och tak,
men som inte riktigt når fram
till den blinda klungan längst bak.

Som vandrar mot rummets högsta plats,
med saxar i hand i dunkelt sken,
instängda i sina rörliga glashus
och med fickorna fulla av sten.

Man kan aldrig möta någon annan,
det vet jag när jag tråder dansen.
Det är detta öde jag begråter,
att vi aldrig ens har haft chansen.