God gave me the sunshine
Then showed me my lifeline
I was told it was all mine

Sedan jag föll för metaformonarken har jag stått framför min spegel och bytt ut texter som lappar i pannan (för uppenbart för att uppmärksammas), plockat ögonfransar och blåst ut mina önskningar i etern, på en våglängd där ingen lyssnar.

- - -

Uppkrupen i soffhörnet, i det som jag tidigare kunnat kalla mitt vardagsrum, samlar jag ihop mina trupper. Tennsoldater i Werthers blågula kostymer med lansar lyftade och blödande hjärtan, likt den idol de tänker gå i döden för (ett nött exemplar i varje ficka). Frågar: slåss för vad slåss för vad? Jag vet inte vad jag skall svara dem.

God save me rejection
From my reflection
I want perfection

Mitt vemod bär en annan färg numera. Jag fruktar för hysterika; som om det gick att läsa direkt i ögonen att jag har dödat allt som jag älskat. Krig på alla fronter. Räknar enkelt alla mord i ansiktet; Dorians tavla på fri fot. Åderlåter venerna på is och blått blod. Ej röd, ej heller blå. Ingen tillhörighet. Och Strindberg dog för så länge sedan. Plågoanden river stilla och hans tysta tårar blandas med blodet ifrån allt det döda där inuti som varit ett jag. Kläderna i trasor, det närmaste en religiös handling jag vågar närma mig. En människohamn lämnad kvar, inget rum finns för någon annan när andetag endast skall tillföra syre till ett hjärta som inte längre kan slå dubbla slag.

- - -

Så jag står alltså framförspegeln,
önskar blott få föda svenska språkets barn.

- - -

Sedan brände jag pappret varpå dessa ord
stod skrivna och reste runt halva jorden,
på jakt efter ett nytt hjärta. Ett nytt liv.