Föreställer mig att regnets smattrande mot metallblanka ytor smakar salt.
Att natten aldrig är så mörk som den känns. Den känns som en för liten handske där jag är lillfingret med nageltrång.
På hur många sätta kan lidandets leda skapas, uppstå?
(ur mig strömmar den och jag är ett öppet sår inatt.)

Prosan, lyriken, den skrivande handen, tröstande men fordrande.
Vad som gör ont finner sina egna ord nu när jag inte längre har några egna.
Allting är ändå Jag! Och det som gör ont finns inom Mig!
Fastnar så lätt härinne.

Sommarnatts regn, sommarnattsregn tungt, sommarnattsregntungt och mina trånga ögonlock vilar inte.

Kan inte hjälpa att klichéerna är mina vänner, de enda som spontant finns kvar, just spontana. Romantiken i det bistra fångar mig och jag låter mig fängslas. För prosans skull.
Avgrundsdjupa tankar inför min närmsta förlorade framtid, blandas och grumlas i stopen.

(kontemplation)

När johannesörten slagit ut koffeinet vill jag aldrig mer vakna till en dag som denna varit på pricken lik.
När åskan slutat dåna och min huvudvärk släppt, då önskar jag att sömnen avlöste mig.

Jag har fängslat min egen ande. den är inte längre fri.
Nu rostar kedjorna och bojan.
Mycket kan jag uthärda, men inte mig själv.
Hur kan jag ha vant mig vid detta tillstånd?