Du sköt första skottet och förinta ordens bittra betydelse
Du ser inga konsekvenser i dina antipatiska handlingar
När solen glöder som starkast ska mänskligheten blöda till döds
I dom djupaste skogar vakar faror över oss, kontrollerar varje steg
I en dov spricka såg jag skymten av färgglada fjärilar jag aldrig kunde vidröra
Skenheliga ansikten studsar mellan murarna jag byggt upp
Jag reflekterar dina föreställningar sympatiskt

Jag har tendens att gråta vid berörning

Universum manipulerar våra tankar om rätt och fel
Vi kompletterar varandra på ett bristande sätt
Du hitta aldrig några bevis på att jag slutat hysa hopp när dina löften succesivt smälte bort
Språk och skrift räcker inte till för att beskriva förtvivlan
Fysiskt är vi fortfarande närvarande
Sanningen segrade inte, det gör den väl aldrig
Psykiskt är vi frånvarande
Fortsätter leva men lever inte längre livet, utan bara lever för att det ska se bra ut, för att det är de man förväntas att göra

Jag har tendens att gråta vid utpressning