Mitt namn är Friherrinnan,
men ni kan kalla mig för Taxen.

Efter ännu en vecka av turbulens tillät jag mig denna sabbatsmorgon att sova ut (bädda rent), läsa ut, gå ut. Girigt lapande solljus och kristalluft, tystnad, tänkte jag att det vore trevligt att åka skidor (eller som Fredrikson uttrycker det:  ”Att hasa på nederbörden”. Muminpappans memoarer, T. Jansson, 1968).

- - -

Han säger att varje minut spenderad
utan mig är bortkastad. Tystnad i etern.  
Jag ber honom att inte lägga ett sådant
ansvar på mina axlar, ber honom gå
ut och göra snöänglar.  

- - -

Att ta tag i sitt liv; att sy i en knapp. En diktafon som saknar batteri, det är helt enkelt inte jag, tänker jag vidare när jag kommer hem ifrån promenaden. Söker igenom alla tänkbara och otänkbara lådor efter något slags elektriskt aggregat . Resultatlöst. Ber mig själv på en liten papperslapp placerad på sängbordet att ”inte glömma köpa mat till diktafon”.

Radar upp den Svenska Litteraturen (del I, II, III) framför mig. Kokar inte té, men finner oväntat mina egna litterära ideal och ambitioner i en -ism signerad Bo Setterlind, kallad transfusionismen. Sätter så genast igång att skissa min egen dörrskylt. Plågoanden föreslår giftgrönt och silver, men jag har alltid känt starkare sympatier för Ravenclaws blåa toner än för Slytherins onda genier (dock ej Severus Snape, men det är en annan godnattsaga). Jag förklarar detta för honom, varpå han buttert hemfaller till sina vanliga åligganden; alltså att grymta och rota runt kring mina axlar.

- - -

Försiktigt stuvar jag ner mina fyrstrukna C:n mellan lager av silkespapper, en glittrande skatt; berlocker och satin, överlevnad och återblickar. Slår in allt detta med guldband och gömmer asken av cederträ i det sovande växhuset i trädgårdens bortre del. Det är en dag för begravningar och återuppståndelse.