Jo, blev lite inspirerad att skriva lite. Hur är livet nu då? Jo, jag vet inte riktigt, är så trött. Skolkde från gympan idag, bara för jag inte orkade gå dit, dumt egentligen. Borde göra en massa saker, men orkar bara inte. Jag önskar att jag hade tagit studenten och var arbetlös så jag jag skulle kunna få sova lite. Jag vet att du skulle säga emot mig Maria, men det är så jag känner. Jag tycker det är så svårt att reagera på din ångest, jag har blivit så van vid den. Jag är faktiskt rätt avundsjuk på dig. Du har alla fina kläder, du är en definierad stil, du ser alltid så stilig ut, du går ut och festar och har roligt, har en massa pojkbekymmer och är ledig. Jag vet att det är en försköning på din livsstil men jag kan inte hjälpa det. Jag är avundsjuk, ingenting händer någonsin mig. Jag har mina tråkiga kläder, mina dåligt sittande jeans och tröja, min stil är all over the place, de enda fester jag kan gå på är hemma fester och då är det massa förjobb som krävs, hur spriten ska fixas, vems föräldrar som är borta etc. Och pojkar tycks vara totalt ointresserade av mig. Tillochmed de fula och tråkiga gillar inte ens mig. Det känns som att min liv står still, jag har för mycket tid för att tänka, det är så dåligt, att tänka. Man får så onda tankar då. Jag har varit på en ganska god sida med min ätstörning, och ja, jag kallar den det nu officielt det, ätstörning. Det är ju så, destå lyckligare man är destå mindre bry man sig och destå mer äter man. Och det har ju varit jul och man har varit så glad. Men sen kommer bakslaget. Ett fotografi där man ser att man är byggd på ett helt annat sett än klasskompisarna, det fula tjocka ansiktet och rödbrusigt flinar tillbaka. Den pluffsiga magen och de oformliga armarna. Det är så pinsamt, att man ser ut så och inte har brytt sig. Jag behöver ändras, om någonting någonsin ska hända mig måste jag ändras. Ansiktet kan jag ju inte göra någonting åt, men kroppen kan ju iallafall förbättras. Jag behöver gå ner mer i vikt, jag behöver det. Jag måste bli normal någongång. Jag tror att folk skulle tolerera mig mer om jag var smalare. I filmer är alltid de konstiga smala, jag vill vara en sån. Jag tror jag väger typ 65kg nu, det är den underliga siffran, det var alltid den bästa av vikterna när jag och syster var yngre. Det är inte nog nu. Jag måste bekämpa min rebelliska sida, den som säger att jag är bra som jag är, den som säger att jag inte ska be om ursäkt för den jag är. Den sidan ska dö tills jag är bra igen. Jag hatar att mamma reagerade som hon gjorde. Hon bryr sig inte egentligen. Jag smsade till henne att jag hade problem med maten, jag var så modig efter n så lång tid. Hon slog ner min vädjan, hon skällde på mig genom ett sms, skrev att det var elakt av mig att ta upp det via sms. När jag kom hem så låtsade hon som ingenting, sen så viskade hon att vi skulle prata om det en kväll då pappa inte var hemma. Men mamma, han är aldrig hemma! Han jobbade kvällen efter det, och kvällen efter det. Du har haft så mycket olika tillfällen. Men du vägrar inse att ditt yngsta barn också är fucked up. Vad behöver jag göra? Hamna på sjukhus, börja knarka som syster, bli totalt asocial som bror? När jag var liten så fantiserade jag alltid om att bli skadad, påkörd eller få en allvarlig sjukdom. Så ni skulle bry er. På senaste tiden gör jag det igen, men nu är det är att jag är dödligt sjuk, en hjärntumör, eller att jag kanske hänger mig. Då skulle ni reagera. Jag vill gå ner minst 5kg, det är väl ungefär sådär vanliga människor väger, eller jag vet inte, vi gjorde en hälsotest på labben i skolan, alla verkade väga så lite. Jag vet inte riktigt vad som är normalt längre, mindre vet jag i alla fall. Jag behöver förnyas, jag behöver det så desperat. Behöver. Behöver.