De döda poeternas sagor viskades genom de tomma, ödsliga gatorna.

Röken och askan som bildats i luften skingrades och stjärnor uppstod på den svartmålade himlen. Bruset från den trasiga radion spelade förtvivlan.

Hand i hand gick vi krigsmålade i kajal. Tystnaden låg i luften. Vi plockade ner stjärnor från himlen, vi kastade dem längst vägen för att hitta tillbaks.

Du sträckte dina armar mot himlen och försökte greppa ett annat universum men du förblev tomhänt. Snön yrde genom den svarta natten och snöflingor fastnade på din tungspets. Du smakade av snö och doftade av aska.

Dina händer var aldeles svarta, av allt sot. Längst vägen låg det kråkor, som svarta klumpar låg de där. Döda. Du tog upp en av kråkorna i din famn och dess ögon glänste som svarta solar, och borrade sig igenom våra själar.

Vi sprang desperata tillbaks, upp för gatorna. Du höll kråkan i din famn och svarta fjädrar singlade sakta ner mot marken, där de landade, graciöst.

Stjärnorna vi hade strött ut, hade slocknat för länge sedan. Endast avtrycken av stjärnorna mot den oskuldsfulla snön, var allt som fanns kvar den natten...