Anfallet på Pearl Harbor 1941 under andra världskriget då japanska krigsinsatsen bombar amerikanska flottenheter för att kunna säkerställa sin domination i stilla havet.

Den senaste filmen gör det lika bra som dokumentärfilmen. Visar upp den läckra förödelsen då bomberna faller, eldkvastar slår upp och splittret borrar sig in i de människor som klarat sig från att falla offer för bränderna och den brinnande oljan i vattnet där det ligger mängder med matroser och annan fartygspersonal som hoppat då explosionerna avlöser varandra ombord på skeppen som ligger ’hjälplösa’ i hamnen.

Oförberedda som dessa militärer är på detta anfall, trots att presidenten och krigsledningen i det egna landet kände till att detta kunde inträffa, att det faktiskt var mycket troligt att anfallet skulle äga rum.

Anfallskriget är varje pyromans våta dröm. Explosioner, brinnande och döende människor, byggnader i ruiner. Ett ständigt söndrande och en orgie i dödande, eld och död.

Vilket påminner om de studier i död som förekommer i äldre och nyare westernfilmer. Speciellt på sjuttiotalet där det förekom sekvenser i filmer som i slow motion visar hur kulor slår in i en eller annan mans bröst och sliter sönder bröstkorgen så att blodet sprutar. I krigsfilmer gör man liknande saker, man visar hur kulor och splitter sliter sönder människors kroppar och de som tittar på filmerna antingen njuter eller äcklas av dessa bilder.

Man behöver inte vara sadist för att njuta av våld och bråd död. Det räcker med att läsa en bok om en mördare, att se en film eller tv-serie om mördare.

Myndigheterna tycker det räcker med att i allt högre grad förbjuda vissa former av pornografi, men glömmer våldspornografin. Det är helt okej att fortsätta skildra mord i alla former, för inte kommer man väl låta sig inspireras av att ständigt bombarderas av böcker och filmer som närmast förskönar våldsskildringar men censurerar och sätter upp åldersbegränsningar för filmer som innehåller sex.

Det är ju vida känt att den som utsätts för skildringar om sex, också kommer att vilja sysselsätta sig med just sex. Detta är inte bra för moralen. Om man lockas att döda någon eller utsätta folk för en smula övervåld så må det vara. Men sex skall man absolut inte uppmuntra folk, och då främst unga människor, att tänka på eller sysselsätta sig med i verkligheten.

Vi lever redan på en överbefolkad planet med allt färre resurser sägs det. Nå men då är väl det förklaringen. Om vi decimerar oss själva som mänsklighet istället för att uppmuntra till nativitet, istället för bara naivitet, Ja då slipper vi bli fler på denna jord.

Medan denna decimering pågår måste vi förstås lägga ut en dimridå, den skall bestå i att vi låtsas bestörta förfasa oss över att våld, krig och en mördande kaskad av böcker och filmer blir allt mer populariserade och då skulle kunna inspirera till att jaget själv som människa nyfiket undersöka vad som händer om man börjar praktisera våld mot sina medmänniskor.

Så nästa gång jag träffar någon som jag finner litet intressant. Skall jag då först fyllas av lust att bygga en vänskap, kanske lust att odla kärlek och ömsinthet mot denna möjliga medmänniska.

Eller skall jag uppmuntrad av de våldskildringar vi väl de flesta av oss bombarderats av under livet medan det pågår, börja lockas att av nyfikenhets skull, trakassera, tortera eller döda den jag möter?

Våldets njutning eller kärleken till mina medmänniskor. Vilken av dessa vägar skall jag välja?

Jag köper ett nummer av Fantomen och får genast ett svar i denna tidning om hjältar. På en sida besvaras frågor från läsarna. En läsare klagar på att det finns nakna infödingar i den Bengaliska djungeln, där det visst kan bli ’varmt som i helvetet’ på dagen.

Fast det syns förstås inte på de där sidorna som i fyrfärg lockar läsaren att köpa och läsa tidningen. ’Det är fruktansvärt att se infödingskvinnor visa brösten, bara för att tillfredställa manliga läsares lust då de läser tidningen’. Något i den stilen lyder läsarens upprördhet.

Att de manliga infödingarna även de visar sina bröstkorgar ’till de möjligt kvinnliga läsarnas lilla lycka’ står det däremot ingenting om. Man kan ju inte begära att jämställdheten skall behöva peka på alla detaljer i sin jakt på det som inte borde få finnas av ögonfröjd för människorna som inte vet sitt eget bästa.

Eller så ’vet’ man av erfarenhet att kvinnor inte äger någon större form av sexualitet och därför inte låter sig påverkas av en oklädd manlig överkropp, medan en dito kvinnlig alltid kommer att få män och pojkar att börja dregla som per automatik.

Överonödigt tillägg till sagan-fabeln ovanför.
En vän till poeten ifråga startar i dagarna ett organ till uppvigling av massorna mot alla slag av reklam där mer än huvud, armar samt ben visas i bild och text.

Text som på ett grafiskt sett medelst skuggningar och fet stil är formad som en del av bålen, exempelvis delar av bröstkorgen eller skrevet, kommer att rapporteras och polisanmälas som exempel på försök att manipulera och hypnotisera massorna.

(Jag vill än en gång poängtera för en eventuell läsare att detta är en saga, utan slut i och för sig, men jag litar på att en presumtiv läsares intelligenta förråd av fantasi skall överlappa denna som 'misshällighet')

*Mannen på bilden förställer inte den nämnde brottsbekämparen, det vet ju var och en, ja det är alltså vida känt, att var och en som ser 'Vandraren's ansikte råkar ut för en tragisk trafikolycka senare i livet, vilket jag sökt göra mindre troligt för läsaren genom att blott visa en del av mannens på bilden här förekommande kropp.