Mitt hjärta går sönder när jag tänker på det vi aldrig hade.
Jag sitter i mitt fönster och lyssnar på en låt som jag kopplar till dig.
Jag lyssnar fast jag egentligen inte vill höra. Vill inte se framtiden som jag planerat så fint.
Vill inte se alla drömmar där du var med. Vill inte se alla målningar där du var ritad. Vill framför allt inte lyssna på den musik jag trodde att du skulle skapa.

Jag sitter i mitt fönster och plåstrar om mitt hjärta. Men jag trycker fast plåstret lite för hårt. Jag frågar mig själv inte varför. Ser istället dina gröna ögon, som jag inte alls tycker om
De får mig att känna obehag. Dumma fula ögon.

Du fick ju vara med i min dröm. Jag ritade in dig i min värld. Jag bjöd in dig i mina toner. Och du tackar nej genom att ändra ögonfärg. Bruna ögon blev gröna, och jag gillar inte det jag ser.

Men var ögonen verkligen bruna från början?