Det här är ingen “det var en gång för länge sedan” historia. Det är inte heller en dans på rosor eller något annat tjusigt ordspråk som folk slänger ur sig för att framställa sig som litterära genier. Det här är en historia om pojken Felix och livet i hans 90 säng.

Ett ansikte, inre organ, tio tår och fingrar, lite för stora framtänder och det där tjusiga håret som lockar sig när det blir blött. Det är Felix. Lilla sjuåriga Felix någonstans i Uppsala någon gång under 2000talet.
Hans enda fritidsintresse är att ligga i sin lilla säng på andra våningen i familjens hus och fantisera om att en dag då en liten vän ska dyka upp i hans liv. Plopp! Bara sådär.
Så när han ligger och fantiserar om sådant är det ju inte heller konstigt att han får för sig att han faktiskt är omringad av just det, vänner.
En brun nallebjörn kan bli lilla Sofia som vill vara prinsessa när han vill leka modig prins på vit springare, och Nalle Puh kan väldigt lätt råka förvandlas till en sjuk patient som doktor Felix måste rädda.
När Felix fantiserar så brukar han hoppa runt i sängen, eller kanske bygga en koja i den, som egentligen är ett magiskt slott, men det är alla för tråkiga för att inse. Den lilla sängen är Felix egna Narnia.
Men precis som alla lydiga pojkar på gatan så måste Felix göra uppoffringar. Ibland ropar mamma på honom att han ska äta, eller sova, eller värst: gå till skolan.
Ja, han var nog inte en pojke som tyckte om att gå i skolan. Det var alldeles för mycket läxor tyckte han, “varför har man läxor om man ändå måste gå i skolan nästan varje dag?” var hans konstanta fråga och han förstod det inte alls. De andra barnen tyckte inte heller om honom, för han kunde inte spela fotboll och tyckte att Barbie inte var så intressant som flickorna gjorde.
Så han höll sig för sig själv, enda tills. .

Klara. Kritvitt hår, alldeles för mycket gluggar bland tänderna och fräknar. “Det här är den nya flickan i klassen” förklarar fröken och ser mycket nöjd ut när alla elever skriker “Hej Klara” som respons. Fröken förklarar varför Klara börjar mitt i terminen och önskar Klara en kul tid i hennes nya klass, sedan visar hon hennes nya sittplats. Bredvid Felix. Enda i hela skolan som fortfarande satt ensam, alla undvek honom. Eller så undvek han dem, som tidigare nämnt.
Men inte nu. Klara satte sig bredvid honom och log förtjusande så alla gluggar syntes, och Felix log tillbaka.
Det tog säkert tio minuter innan han kunde säga något till henne, men när han väl lyckats få ur sig ett ordentligt “hej” så var den svåra biten förbi. De pratade och fnissade om att fröken såg lite ut som en hund med påsar under ögonen, och sen pratade de om att det var roligare att leka med glaskulor på rasterna, än med Barbie och att spela fotboll.
På utsidan så log han rätt rejält, men på insidan så ekade något om att hon var för bra för att vara sann. Han skulle inte behöva leka ensam längre. Och det hade han rätt i.
När klockan ringde ut för rast, så tog Klara honom i handen, de satte på sig sina skor och sedan fortsatte de gå hand i hand ut på skolgården för att jämföra sina glaskulor. Och de kom fram till att Klaras var finare, även om Felix hade fler. Detta resulterade i att de fina klasskompisarna började leka på rasterna, tills den dagen då Felix vågade fråga om hon ville följa med honom hem. Han ville visa henne sin säng där hans Narnia existerade. Och Klara sa självklart ja, och det gjorde hennes mamma också.

I Felix rum var väggarna vita, och de mesta gick nog i vitt annars också. Utom sängen. När pappa och Felix hade vart på IKEA och köpt den för många år sedan hade barnen fått köpa träfälg för halva priset så de kunde måla sina sängar eller stolar och bord själva. Så Felix säng såg lite ut som en regnbåge, så det var ju inte konstigt att allt magiskt skedde just där.
Felix berättade för Klara om alla äventyr som hade hänt i den där sängen, en gång hade han dräpt en drake, och en annan gång hade han räddat en liten bäbis som var på väg att bli påkörd och en tredje gång så höll en komet på att träffa jorden och alla skulle dö - om det inte hade vart för Super Felix!
Och Klara blev så himla förtjust i tanken på att hon kanske skulle kunna få vara prinsessan som prinsen kysser när han räddar henne från det där tornet som alla barn får höra om i sitt liv, så de började genast skissa på en idé om nästa lek, som Felix inte skulle behöva leka själv. .

Många dagar gick och fylldes med lek i den lilla, hemma målade 90 sängen i Felix rum.
Många lekar med olika äventyr och karaktärer som senare ledde till att Felix fick sin allra första vän, Klara. De blev bästa vänner, och bästa vänner för evigt, och Klara blev Felix första kyss och flickvän när de blev stora nog för att börja intressera sig för sådant.
Men eftersom det här inte är en tjusig Bröderna Grimm historia med lyckliga slut så kan jag ju berätta att deras kärlek och vänskap fick ett drastiskt slut då de stod där i kyrkan och skulle säga “ja” till varandra, och Felix råkade säga fel namn.

Snipp snapp snut, så var denna saga slut. .