Två ögon blickar upp mot ovan
och möter hundratals gröna blad


från körsbärsträdet.


Trädet.
Som alltid har funnits där.

Det enda som inte blivit offer för nutidens stela
stenträdgård.



Där fladdrade kjolar och klänningar
hela sommaren när jag var

barn.


Där sjöng jag alltid ord
och inga sånger



som om ingen hörde på.




Där svajade mitt långa bruna hår
i takt med en liten flickas toner av

dåtidens glädje och sorg.




Alltid ensam
precis så som jag alltid velat ha det,



när vännerna sprungit hem.



Det var min tillflyktort
och min trygghet


när någon inte blåste på mina knän,
den där första gången när jag försökte gå i ett par förstora skor.



Idag har jag haft tårar i ögonen hela dagen
för att
jag slutade gunga.

För att



jag ingen tillflykt längre har.






Och vad jag kan minnas
så gick solen alltid ner sist










bakom trägungan under körsbärsträdet.