Lugnt och lite blygt ser hon på mig från den svartvita bilden i sin marmorinfattning. Det mörka håret är sedesamt benat och uppsamlat i en lös knut. De fylliga läpparna ler inte, är bara lugnt allvarliga. Klänningen i smalrandigt bomullstyg har smockpartier enligt tidens mode. Den vita kragen ligger slätt och hålls ihop av en brosch mitt fram. ”Hon, med den ljusa blicken”, sade han, han som var hennes i femtionio år. Det är en ung kvinna, kanske är hon sjutton år eller högst tjugo. Bilden fanns där alltid på skrivbordet, invid bläckhornet på den tjocka glasskivan.

Hon var född i ett annat århundrade, i en annan tid som känns så avlägsen, som ett svagt eko av något stort som jag själv är del av, men som jag saknar kunskap om och inte kan känna in eller känna igen. Hennes liv blev långt. Hon var bibelsprängd som en präst, kunde sin katekes och levererade inte sällan passande citat. ”Ditt liv ska vara i sjuttio år, i åttio om det bliver långt” var ett uttryck hon ofta använde. Själv lämnade hon jorden två dagar före sin åttionde födelsedag. Ett år tidigare hade hennes livskamrat lämnat henne och vid hans bår sade hon med hög och tydlig stämma: ”Jag kommer snart efter!”

De bodde nära varandra, hade gått i skolan tillsammans och kände varandra väl. De var unga. Livet låg framför dem, förälskelsen bar tidigt frukt och det blev lite bråttom. I slutet av maj, i Kristi himmelfärdshelgen, stod bröllopet. Bruden fick inte bära kyrkans krona, i stället var ett diadem med konstgjorda blommor fäst på hjässan över den vita slöjan. Den löst skurna klänningen dolde nödtorftigt brudens något för stora mage, de vita skorna var för små och gjorde förfärligt ont! Tre månader senare föddes det första barnet, en för tidigt född gosse som vägde 1600 gram och vars möjligheter till överlevnad bedömdes vara näst intill obefintliga. Nu ville Livet annorlunda, det lurade Döden och tog emot den lille pojken. Men Livet behövde hjälp för att klara detta och den unga mamman gjorde så gott hon kunde och matade sitt barn med bröstmjölk och sockervatten, teskedsvis. Bädden värmdes med varma tegelstenar och varmvattenkrus och Livet segrade. Det var den förste i en barnaskara som skulle bli nio, där den yngste skulle födas först tjugonio år senare.

Vad allt fick hon inte uppleva! Cykeln, bicykeln som de sade, bilen, radion, Stockholms rundradio med Sven Jerring, telefonen med vev och Upplands Åsby fyra noll, flyg och teve, färgteve till och med. Hästarna förvandlades till traktorer, människorna ersattes av maskiner, två världskrig, mörkläggning, depression och en tunna salt sill kostade sju kronor! Men i ladugården fanns kor som lämnade ifrån sig mjölk, grisarna gav kött och hönsen ägg. Åkrarna gav mjöl till bröd och mat fanns alltid även om plånboken oftast var tom. Hon hade velat öppna mjölkaffär, eller bli lärarinna. Istället stod hon på torget i staden och sålde ägg och smör, var lördag.

Härskarinna, drottning och obändigt stark, sådan var hon, hon som höll ihop det hela. Alla barn skulle fostras och utrustas, var och en efter sin tids möjligheter. Gårdens folk skulle ha mat tre gånger om dagen och två gånger kaffe med dopp. Matplanering var livsnödvändig, särskilt inför vintern och källarförråden måste med nödvändighet vara väl fyllda. Samhället skulle ha sitt med politiskt engagemang, kyrka och skola, allt var lika viktigt i hennes liv. Sommarpojken fick andas lantluft under några sommarmånader, unga pojkar kom från ungdomshemmet i närheten, ”gubbar” från det stora mentalsjukhuset var ute i familjevård, sex stycke som mest, det verkade inte finnas några begränsningar för vad hon orkade med. Därtill kom det sociala livet, alla tillfällen till familjehögtider och kalas, släktingarna som gärna kom på besök, och alltid, alltid mycket folk i huset. Sådan var hon, denna kvinna.

Hon tvättade öron och klippte hår, gungade barn och barnbarn i knäet, sjöng ”Ro, ro barnet, katten hänger i garnet, ro, ro lilla barn, katten hänger i mammas garn.” Berättade hemgjorda sagor, ”Rosfatet mitt, var är du?”, älskade frågesporter, främst i geografi, Sveriges städer, åar och älvar, spelade fia med knuff, lekte gömma nyckel, fågel, fisk eller mitt emellan, sådan var hon denna kvinna.

Vackra broderier växte fram under hennes fingrar. Golvlampan hämtades från salen så att hon kunde brodera i dess ljus. Många, många dukar broderade hon men nästan alla skänktes till syföreningen för att säljas på auktion. Ibland köpte hon tillbaka dem för dyra pengar, de var eftertraktade ty hennes skicklighet med broderier var omvittnad.

Nio barn födde hon och fick 23 barnbarn. Alla barn och barnbarn skulle ha present vid födelsedagar och julklapp till jul. För att få ihop det krävdes stor fantasi och uppfinningsförmåga, för det fick inte kosta så mycket, och det gällde att vara någorlunda rättvis. Många nyttiga paket blev det och inte alltid jublade mottagaren.

En söndag, en vecka efter att hon varit med på ett av barnbarnens dop, hittade en av döttrarna henne medvetslös i sängen. Hon hade fått en stroke och förmådde aldrig komma tillbaka riktigt till livet. Det blev två år till, sedan var allt slut, två dagar före åttioårsdagen. Ett kvinnoliv var till ända.
Allt som återstår är nu minnen, starka minnen av en stark kvinna. Den kvinnan var min mor.

Det var mitt barn som döptes, det sista barnbarn hon fick uppleva. En bok inslagen i julpapper hittade vi, med namn på, en julklapp avsedd för den allra minste i familjen.