Kan en människa vara en verklighet i sig? Helt fristående, en eremitisk existens. Är det måhända så att vi bara kan existera utanför varandra, som två sidor av samma mynt? Utan reflektion speglar vi varandras spegelbilder. Avskilda, avgränsade, begränsande, ser vi på varandra som främlingar som delar något varmt och tungt som aldrig kan nämnas, vi bläddrar i våra vokabulärer, finner inte de rätta orden. Det är en outtalad känsla vi delar. En onödig förträngning av det som ändå inte låter sig avslöjas. Det är som en föreställning vi alla varit på. När ridån fallit talar vi i gruppen om vad som sågs, ingen märker att vi alla besökt olika platser, ingen vågar tänka tanken som innanför vårt innersta spelas om igen och som en monoton slinga upprepar den ”jag var aldrig där och vilka är dessa människor omkring mig?”.

Vi lever som i bubblor, vi kan komma nära varandra, bubbla buktar in i annan bubbla, men vi får aldrig besöka varandras bubblor, inte för att det inte går utan för att vi inte vill. Vi skulle dö inuti någon annans bubbla.

Så rinner mina funderingar ut i vinterkvällen, jag andas på fönstret, står alldeles still. Det är januari och det är kallt som fan. Jag borde glädjas åt det. Luften är kall och klar, bländande vit. Ljuset är tunt, mörkret tjockt. Nyanserna är borta, allt är svart och vitt. En enkelhet.

Mitt namn är Oskar och jag står och ser ut över ännu en vinter, en vinter där brustna drömmar och vattenledningar kräver skötsel, underhåll, kanske en varm hand. Maskiner gräver i gatan utanför, ett rör djupt därnere spyr ut kallt smutsigt vintervatten. Stora viktiga fordon med snurrande ljus har samlats vid hålet, det ser ut som om de står och funderar på en lösning. Skopor och slangar ligger huller om buller och väntar på besked, över denna bild flämtar det gula ljuset, snön blir vit och gul om vartannat.
Min själ väntar på sitt besked från trafikledaren. I tornet sitter mitt ego med pannan i djupa veck och kliar sig på den orakade hakan, han blinkar med trötta ögon och funderar på en lösning. Jag har färdats mycket lång mätt i meter, i kväll undrar jag dock om jag alls rört på fötterna i mitt inre förrän denna afton.

Ett starkt behov av en promenad ger sig tillkänna genom magen. Att gå, att gå är att leva en smula, det är i de takfasta ljuden av mina steg jag finner frid, de trygga ljuden av klackar mot grus, mot snö mot sten och asfalt mot vinter och sommar, det lindrar mot magvärk i själen dessa långa promenader. Ett medikament. Men mörkret därute avvisar mig, och jag blir kvar här framför den kalla glasskivan, går i mitt inre istället för därute, en stund.

Jag undrar om vi vet, verkligen vet med insikt, sanningen om våra egna liv. Kanske lurar vi oss själva att tro att vi vet, den enkla sanningen är att vi genast förändrar sanningen när vi tänker på den. Så som månlandaren kontaminerar sin omgivning eller såsom provrör till allas förvåning visar upp ofarliga förkylningsbaciller när där borde vara mördarvarianter.

Jag ser ner på vintergatan utanför mitt hus. Det sitter en rödbrun katt vid huset mittemot, undrar vilka intryck den bär på från oss stackars människor? Med likgiltig blick granskar den oss. De viktiga bilarna. Den beskäftiga människan. Den kaffe-latte-cykla-alla-dagar-om-året-elitutrustad- med-tajta-trikåer-barnet-bakpå-människan. I min hjärna löper blåa blixtar med ljusets hastighet liksom hos alla djur på denna planet. Vi håller oss förmer än de övriga livsformerna, tror oss veta bättre. Till bevis, för vi våra upptäckter, våra teknologiska landvinningar, penningen och skulden, och mer därtill. Talande för all denna utveckling är att den bara sker utanför oss, vi är som skal på vilken medaljer och epåletter fästats, ibland tränger medaljnålarna in till insidan och rispar till. Då anar jag instinktiv att där saknas ett innehåll. Dessa upptäckter och bragder vi slår oss för bröstet för, gör nog ingen skillnad alls. Tränger vi in i vår mänskliga utveckling och för resonemang kring dess konsekvenser och inkonsekvenser, skalar av den allt prål och stänger av alla reklaminslag ett tag, så kommer vi kanske alla att märka att de var meningslösa på sikt och håll, en affekt utanpå som bättre kunnat lösas inuti.

Alltmedan jag står här och funderar tätt mot fönstret, rinner jag sakta förbi tiden, mina fingrar ritar symboler i den kalla imman på fönstret i fullmånens sken. Om vi aldrig klivit på denna vår måne tror jag inte det gjort någon skillnad alls.

Tröttheten sköljer plötsligt över mig, den absoluta kalla tröttheten som sitter mitt mellan ögonen. Den fokuseras på en punkt på min panna alldeles innanför det hårda tjocka pannbenet, jag blir kall av smärtan. Med en väldig ansträngning sätter jag mig ner. Musklerna kan inte längre hålla mig uppe. Jag ligger på golvet. Jag flyter som på varmvatten genom lundar av blommande äppelträd. Innan mitt medvetande sluter sig, känner jag en stor sorg.

Det är länge sedan.