Ni kan kalla mig patestiskt bäst ni vill.
Jag bryr mig inte,
för jag har gjort det själv.
Jag tror patetisk är det rätta ordet,
eller förälskad.
Men det är väl samma sak?

För när du inte är här känner jag mig tom,
det är något som fattas.
När jag ligger i dina armar viskar jag tyst så du inte hör det:
släpp mig aldrig.
När din hand ömt stryker över min mage
får jag rysningar.
Jag kan ligga och kolla på din hand
och tänka på hur mycket jag älskar den,
varje ådra, varje hårsäck, varje linje.
Är inte det ganska patetiskt?
Är det inte ganska patetsikt att behöva någon så mycket?

Jag ska vara den starka tjejen
som klarar mig själv,
som inte behöver någon.
Jag vill kunna säga:
Jag behöver inte dig, jag vill bara ha dig.
& visst jag hade överlevt utan dig,
men jag hade ständigt haft känslan av att något fattas,
att du fattas.

Så jag ber dig,
ber dig på mina bara knä.
Låt ingen se hur svag jag egentligen är.
Släpp mig inte förrän jag är tillräckligt stark att resa mig upp igen.