Jag inbillar mig att ilskan och sorgen är ett stort, unket hav. Det säger: Om du vill bli av med mig måste du dricka upp mig först. Men jag vill inte dricka, vill inte smaka. Tvingar i mig några klunkar, men ger nästan upp sen. Det är för jobbigt, det är för hemskt. Men det finns ingen återvändo. På andra sidan havet ligger ju glädjen och det enda sättet att komma dit är att dricka. Det finns ingen båt. Så det är väl bara att fortsätta.