De tar aldrig slut, ändå räcker de aldrig.
Varför måste de finnas, vem uppfann möjligheten?

jag hatar dem, och längtar efter dem
varje gång jag mår dåligt
varje gång nån ser på mig med förakt i blicken
eller varje gång nån tystar ner mig

Då finns de alltid där: rakbladen.
Ni är mina bästa vänner, ni ger mig blod
och får mig att känna mig levande

Ändå räcker ni aldrig till.

Som en omtänksam blick
eller en klapp på axeln
som tar slut efter en sekund
men räcker i en evighet....