Jag tar på mig tvivlets nakna tröja och går ut på stan
där varje ögonkast kan se


rakt igenom mig.

Se hur jag inte vet någonting alls om vad som väntar bakom alla hörn.

Om hur alla höghus,affärer och människor ropar ut alla fel och brister jag har


i argsinta tonarter när varje tår från ärren som gör så ont regnar ner från
ovan och fräter sönder min hud till marken.


Och alla barnen.


( alla som små oskyldiga barnen )


leker med mina ben och organ
tills jag helt går sönder med tiden

för att jag blivit utsliten.







Om jag bara kunde veta något annat än bristerna..