Det var gitarren och det var jag.
Jag kunde spela så vackra toner.
Det var gitarren och jag en dag,
och då så brast alla illusioner,
om att livet var något annat
än att leva just här och nu.
Jag såg på klockan. Den hade stannat
och för alltid var kvart i sju.

Och jag spela så det blev sommar
och alla måsarna flög i skyn.
Och inget felade mig den sommarn
fast det blev klagomål ner i byn.
Men jag sjöng för att jag var lycklig
och ingen kunde då mig förmå
och min sång den var helt godtycklig
och min klocka var kvart i två.

Jag hörde vågorna till mig viska
att inte sluta att sjunga sång.
Jag kände vågstänk mot huden piska
och jag tänkte på dig en gång.
Och hela havet som låg framför mig
och hela skärgården där breve
det är nog sommaren som förför mig
klockan två fram till klockan tre.

Och jag minns hur allt som jag gjorde
blev till sångerna i min famn
och jag gjorde nåt jag ej borde
då jag kallade dig fel namn
och jag kallade sig för Sara
och jag smockades till ditt golv
och innan jag hade fått förklara
hade klockan blitt kvart i tolv

Det var gitarren och det var jag
och dörren du hade stänkt
det var gitarren som fick ett slag
för inget blev ju liksom jag tänkt
jag hade vaknat och varit sprallig
och hade spelat till klockan sex
Gitarr'n var sönder. Jag var ej mallig
så jag åt kylskåpskall fil med kex