Endast skärvor av krukor och krus
fanns kvar utav templet bland högarna.
Inte ett spår av de gyllene hus
som sagorna hade berättat,
och av borgarnas hem hade tiden gjort grus
och i krogar hörs ej längre krögarna,
endast ljudet av vindarnas sus
när morgondimman har lättat.

Okända gudar som dyrkades där
är sedan länge förglömda.
Allting som varit som nu inte är
gör att man inte kan minnas.
Skatter som gömdes från girigt begär
blev för alltid i jorden bortgömda,
och fanns ej att finnas de stunderna när
guldskatterna kunde finnas.

Vad var det för ställe som än en gång fanns
bland kullarna ute i skogen?
Vart försvann alla människor någonstans
och varför flyttade alla?
Strider förlorades, strider som vanns
men till slut var förödelsen mogen,
att slutligen lägga begravningens krans
över alla eldstäder kalla.

Och sedan försvann det till sagornas land.
Försvann till det evigas salar,
och staden och husen blev grus och blev sand
och träden och skogen tog över,
och tycker man att när man går där ibland
träden man hör någon talar,
så är det en viskning från tomhetens rand
Innan tomhet sig slutgiltigt söver.