På krogen, definitivt oprovocerat, när vi råkar på varandra spelar vattnet under broarna ingen roll, det är fysikens lagar; elektronerna du planterat i mig kommer ovillkorligen dras till din magnet. Nät av åtrå vävt av elektriska trådar, tusen volt dunkar i huvudet, kroppen, könet och kortsluter hjärtat, det artificiella, ersatt efter att oåterkalleligt gått sönder . Ändå, fantomsmärtan. Du motpolen, kattlik, roas av leken med råttan. Iskall har du lämnat mig blodig på asfalten men aldrig död. Jag slåss mot dunkandet men hjärnan är redan svullen, simmig av alkoholen. Åh, jag tål dig inte, önskar att du kunde återvända dit långtbort du aldrig ringer mig ifrån. Jag är inte gnagare, jag var människa och nu är jag Darth Vader, stenhård hybrid mellan homo sapiens och robot och så kommer du och saboterar det. Slår sönder masken som vore den av glas och håvar in mig med din strålning, håller mig tätt intill så jag inte kan triumfera över magnetismen, ju närmare desto starkare fält. Mina vader är fuktiga, perfekt fästyta för elektroder, du placerar ut dem varsamt. Hjärnan är en svamp, du sätter mig i nådastolen, ”gör lidandet kort” viskar jag för jag har ingen röst.
Sedan, efter, innan du vaknar och slår på strömmen (du är en elektromagnet) smiter jag iväg. Urladdad, bränd. Jag har bekänt allt jag inte känner, bedårad av magnetismen och du flinade, själlöst odjur, bestialiskt rå. Som vid varje tillfälle har du slitit mig i stycken, sargad oxköttsskiva, släpande på den sårade värdigheten och förgjorda oberoendet. Jag har skelettet på utsidan, det är därför jag är så lätt att krossa. På det; du, livsfarliga elektromagnet, av och på av och på.