Hon undrar ibland
om han har kvar hennes brev
i en skokartong under sängen
tillsammans med presenter, glitter
och andra ömhetsbevis.

så som han sa, så som hon hoppades.

" Det här ska jag spara så länge jag lever".

Det fanns ett allvar då. Hon såg det.
Men tänkte det ändå som ett skämt.
Eftersom det gick att förhålla sig till.

Tanken på att deras relation skulle finnas i en skokartong
med lock. Ett omsorgsfullt omslutande lock
så att inte glittret rann över, svämmade över

hennes tårar.

Och hans fru. Kanske har hon stött på den där skokartongen,
med dammsugarslangen, öppnat upp för innehållet.

Förmodligen inte.

Den där skokartongen var en metafor för honom
och en metamorfos för henne.

Eller så vände den där frun helt sonika upp och ner på kartongen
från balkongen
så att glittret blandade sig med vinden och for gatorna bort.

I ett snipp, snapp, snut....