När jag tror mig funnit balansen
vandrar självsäkert på stocken över ån
kommer den viskande vinden
och lurar mig till fall med ett elakt hån
Jag vinglar till och ramlar
utan hejd mot vattnet nedanför
och sprattlar energin ur kroppen
då jag avlägsna röster hör
Det var De som tillkallade vinden
min kyliga baneman
mina lungor andas vatten
ty ingen till min hjälp jag fann
Det enda fel jag gjorde
var att lita på vännerna jag trodde De var
dock blev det De och deras falskhet
som avslutade mina levnadsdar
Vattenytan blir klar och stilla igen
och plaskandet byts mot fågelsång
Visste de om att jag var lycklig
minuterna innan jag började min gång?
Detta är platsen dit De skickade vinden
med förrädiska ord De lurade mig till fall
och nu aldrig mer få återse det kära i mitt liv
endast träda in i dödens kalla hall